BELOVED GRANDFATHER

Min Morfar har varit sjuk väldigt länge nu. Det började först med att han kräktes massor och gick ned i vikt, sedan fick han en stroke och hamnade på sjukhus. Han fick åka hem igen efter ett tag, men det dröjde inte alls länge fören han låg i en sjukhussäng igen. Då fick vi höra det, han hade cancer. Det har, vad dem säger, tydligen funnits i hans kropp i några år nu men som inte tagit skada tills nu. Han har det i ändtarmen och i lungorna, han kan inte äta fast föda, kan bara dricka om det går igenom ett sugrör. Dem har opererat in en slang i hans mage, så att allt som hamnar där åker ut i en påse så att han ska slippa kräkas hela tiden. Sedan har dem även opererat in en annan slang i hans lungor för att tömma dem på någon vätska som han nästan drunknat i. Av vad jag har fått höra så har han gett upp nu. Min Moster frågade honom "Men Pappa, har du gett upp eller?" och han svarade rakt av "Ja, det har jag.". Han vill alltså inte leva längre, han bara ligger där i sin säng på sjukhuset och väntar tills han ska dö.

Första gången jag hälsade på honom på sjukhuset så ville jag nästan gråta där jag stod, han var bara skinn och ben. Jag hade inte träffat honom på så himla länge, hade fortfarande bilden av den runda goa morfar i huvudet att det kom som en chock för mig.

När min Mamma kom hem idag så hade hon varit på sjukhuset med honom sedan ett på dagen. Han talar knappt med någon, han bara ligger där. Jag fick veta att det nu bara gäller något dygn tills det kommer att hända, att han kommer gå bort.

Morfar, du betyder så mycket för mig trotts att vi inte setts så ofta. Jag har så många bra minnen från stunderna som jag var med dig.

Älskade Morfar, vila i frid.